Wien-resan

Wien-resan i november 2008

En rysligt tidig måndagsmorgon, med start redan kl 02.00 alt 03.00 inleddes Wien-resan. Allt för att vi skulle komma i tid till planet på Landvetter. Efter en behaglig flygresa där inget utom en anständig frukost saknades, landade vi vid niotiden på Wiens flygplats och blev upphämtade av förbeställd buss, som tog oss till hotellet.
Då var vi hungriga. Man blir det om man stiger upp kl 02.00 och kommer fram 10.30 till hotellet.
En synnerligen vänlig och tillmötesgående hotellrestaurangpersonal ställde dock upp och och plockade fram alla de frukostfat man just burit ut, och så var den förmiddagen räddad.

Kl 13.00 skulle vi sedan vara inne i västra Wien i distrikt 7, närmare bestämt på Schottenfeldtgasse 29, där vi skulle få inblick i hur Ehrenamtbörse fungerar. Vi möttes av tre personer. Först hälsade chefen Dir. Dr. Ursula Weber-Hejtmanek oss välkomna och lämnade sedan över till Mag. Martin Oberbauer. Det visade sig att Ehrenamtbörse ingår som en del i en större organisation som heter Wiener Hilfswerk (W.H.).
Wiener Hilfswerk är en hjälporganisation som funnits sedan 1947. W.H. är politiskt och religiöst fristående och är en sk Non-Profit organisation. Dvs de är inte vinstdrivande och deras mott o är MED VARANDRA – FÖR VARANDRA – TILLSAMMANS.

W.H. bedriver band mycket annat
* Matleveranser Meals on wheels
* Bygger och driver pensionärslägenheter
* Boende för behövande
* Dagverksamhet för äldre
* Barn- och familjehjälp
* Matmarknad där skänkt mat och andra nödvändigheter säljs till mycket lågt pris.
* Och inte minst bedriver de s.k. Grannskapscenter. Dvs lokaler där frivilliga kan träffas. Man hade tio sådana grannskapscenter i Wien.

Ett av dessa grannskapscenter var lite större och lite mer påkostat än de övriga, med bl.a. möjligheter till konferenser och det var i detta vi nu satt för vårt möte med Ehrenamtbörse. W.H. var en av de fyra stora hjälporganisationer som arbetade i Wien och vad vi kunde förstå så utgjorde de mycket av det som vi har som en del av en kommunal socialtjänst, men också mycket av det som utförs av volontärer i Sverige. Vad vi tände till på lite extra var att W.H. arbetar mot EU:s socialfond för att skapa ett system av volontärutbyte. Dvs att österrikiska volontärer kommer till ett annat EU-land mot att detta sedan får skicka sina volontärer till Österrike. Dessvärre anses den österrikiska språkkunskapen vara så låg så att de i första hand letade efter andra tyskspråkiga länder. Först i andra hand kunde man tänka sig t ex Sverige. På följande sida kan ni läsa mer om utbytesprogrammet http://www.seven-network.eu

Mer om Wiener Hilfswerk kan man läsa på www.wiener.hilfswer.at

Raskt vidare till nästa studiebesök, som också blev ”lite mer” än vad som var tänkt. På programmet stod ett möte med FRÅNSKILDA FÄDER, en självhjälpsgrupp. Dock visade det sig att denna träff var belägen just i ett sådant grannskapscenter som vi just hade hört talas om, så här fick vi på plats studera hur denna verksamhet fungerar, utöver det att möta två representanter för frånskilda pappor. Grannskapscentret fungerade på ett sätt som en fritidsgård för alla åldrar. Dock var inte detta grannskapscenter tillnärmelsevis så påkostat och välutrustat som en fritidsgård för ungdomar är i Sverige. Just detta center på Kardinal Rauscher Platz i distrikt 15 i västra Wien, bestod av tre rätt små rum, ett mindre kök och ett litet kontor. Det var inte modernt och knappast ändamålsenligt, men det var trivsamt och alla inblandade, barn, vuxna och personal verkade trivas och var stolta över sin lokal. Föreståndaren fru Kausek, visade oss runt och berättade innan vi fick sätta oss ner och diskutera den frånskilda pappans situation i Österrike. Den situationen föreföll vara väldigt lik den i Sverige, men bara det räcker naturligtvis inte till för en självhjälpsgrupp oavsett var i världen man befinner sig. Heinz Kellner, som drev denna självhjälpsgrupp, hade startat den utifrån sina egna upplevelser. Från vad vi kunde förstå så drev han detta arbete bara utifrån sig själv. Den enda hjälp han fick var, utöver att låna möteslokal av W.H., att han fick viss marknadsföringshjälp från vårt nästa studiebesök. Denna självhjälpsgrupp skiljer sig från den strikta definition av självhjälpsgrupp som vi har i Sverige, eftersom Heinz Kellner verkligen var centralgestalten som ”drev” denna självhjälpsgrupp. Vårt system med igångsättare, som sedan lämnar över ansvaret till gruppen, fungerade inte här. Denna självhjälpsgrupp har också en hemsida www.geschidene-vaeter.org

Klockan var nu drygt 18 på kvällen och vi hade varit igång från en mycket tidig timma så orken började ta slut. Dags alltså för energipåfyllning, dvs mat. Gruppen på 21 personer splittrades eftersom några ville gå runt och leta efter vackra byggnader och julmarknader, medan andra föredrog att ta tunnelbanan in i centrum. Framåt 21-22 samlades vi i hotellets matsal för att summera dagen, men vid 23-tiden var energin definitivt slut för samtliga.

Dag två började med att vi mötte Andreas Keclic från SUS. Detta ska utläsas som Selbsthilfe UnterstutzungStelle eller översatt Stödorganisationen för självhjälpsarbete. Om jag fattade denna organisation rätt så var det en organisation i Wien som gör ungefär det som jag har försökt göra i 4BoDal. Bl.a. då vara
• En stabiliserande och aktiverande faktor för självhjälpsgruppsarbetet i Wien.
• Stärka självhjälpsgruppernas förankring i sjukvårds- och hälsoarbetet.
• Utveckla det hälsoförebyggande arbetet i Wiens Självhjälpsgrupper

SUS Wein är tydligen den organisation som genom t.ex. listor på Internet hjälper grupper att få nya deltagare. Man hjälper också grupperna att komma igång och er till att grupperna får tillgång till en lokal. För lokaler i Wien var tydligen ett stort problem. I Sverige är vi vana vid att det finns lokaler ”överallt”. Det kan finnas i skolor, det kan finnas konferensrum på någons arbete och det finns studieförbund. Men i Wien är det svårt med lokaler och då hjälper SUS till.
Vidare arbetar SUS bl.a. med
• Stöd och hjälp vid svårigheter i gruppsituationer
• Vidareutbildningar
• Stöd vid deltagande i andra typer av projekt

SUS Wien finner ni på www.sus-wien.at

På eftermiddagen dag två träffade vi fru Sabine Reisinger som står som ledare för en självhjälpsgrupp Verweiste Eltern. Redan när vi bokade detta besök var vi något osäkra på vad som egentligen dolde sig bakom titeln, men det visade sig vara en självhjälpsgrupp för de som drabbats av det värsta som kan hända en förälder. Det att förlora sitt barn. Sabine Reisinger hade förlorat sitt barn och några år efter denna fruktansvärda upplevelse startade hon sin självhjälpsgrupp. Eller självhjälpsgrupp var det väl egentligen inte, i alla fall inte enligt våra definitioner. Frau Reisinger var den självklara ledaren för dessa människor. Hon tog emot gruppen i sitt eget hem och hon tog betalt av deltagarna. 10 Euro per deltagare och träff. Det är nog ingen som helst tvekan om att den gruppverksamhet hon bedrev var värdefull för de kvinnor som kom, för det var bara mammor som kom, papporna hanterade tydligen sin förlust på ett annat sätt och det bevisar klart att gruppverksamhet för människor i svårighet är en verksam metod. Men någon självhjälpsgrupp var det inte. På mötena kom det mellan 1 och 8 personer och hon visste aldrig i förväg hur många eller vilka som kom. Mer info på www.viennanet.at/VerweisteEltern

Två besök per dag kan vara en lagom utmaning för en grupp på resa i främmande land så resten av eftermiddagen och kvällen var fri. Tydligen hade en god natts sömn och ett inte alltför betungande program under dagen laddat batterierna för några (många) för nu var det promenaddax. Många timmars vandrande bland alla dessa fantastiska byggnader och minnesmärken blev det. Vi andra tog spårvagnen och fick uppleva ungefär lika mycket fast utan skoskav. Kl 18 samlades flertalet av oss utanför Stefansdomen för att uppsöka en rekognoserad och rekommenderad restaurang. Wienerschnitzeln därstädes var i storlek som en normal pizza och rymdes inte på tallriken. Överhuvudtaget var maten på restaurangtotalt dominerad av just schnitzlar av olika slag och t.ex. fisk lyste med sin frånvaro. Men det var gott och närande och tunnelbanantog oss raskt tillbaka till hotellet, dock inte för alla. Fortfarande fanns det några som ville bränna asfalt med skosulorna. Men en nykter och anständig kväll blev det för hela gruppen.

Dag tre hade vi det sista besöket på förmiddagen. Personligen upplevde jag detta som det kort som inte var riktigt lika starkt som de andra. Vi mötte Martin Mayer som leder en grupp under titeln Kommunikations & Beziuhungswerstätte, dvs kommunikations- och förhållandeverkstad. En spännande titel. Begreppet verkstad fanns med eftersom Martin Mayer inte bara hade en samtalsgrupp utan också introducerade olika tekniker och övningar i gruppen. Men mest var det en samtalsgrupp för ensamma människor och för människor som sökte olika slags kontakt med andra. Precis som för frau Reisinger så var detta en öppen grupp där man inte i förväg visste hur många eller vilka som kom. Och återigen kunde vi konstatera att en samtalsgrupp är en bra och fungerande metod att hjälpa människor, men att det inte heller här var en, vad vi kallar, självhjälpsgrupp. Martin Mayer möter sin grupp på ett grannskapscentrum och han hade fått hjälp av SUS att få ut sitt budskap och få deltagare. Han tog inget betalt för gruppmötena och var därför mer av samtalsgrupp och mindre av samtalsmottagning.

Eftermiddagen var fri för upplevelse och shopping och vissa resväskor var väsentligt tyngre på hemresan än på nerresan. Vid halvfemtiden kom bussen som tog oss till flygplatsen och på Landvetter landade vi ca 22.00, trötta och mätta på upplevelser.

Vi har under de här åren gjort en serie resor. Vi har varit i Norge, Danmark, Wales, Tyskland och så nu i Österrike och jag är övertygad om att dessa internationella utblickar på självhjälpsgrupper och frivillighet har lyft arbetet i 4BoDal. Det har absolut bidragit till att vi i det här området har kommit så långt som vi har. Det är inte utan arbete och det kostar en slant, men det är tveklöst en vettig investering inom ett område, där Sverige verkligen inte är världsledande utan där vi har oerhört mycket att lära från andra länder.
(Hade det funnits tid och pengar så borde vi också ha besökt Holland men det får bli på ett annat sätt och i en annan regi.)

Bjarne Rehnberg
Projektledare.

Liknande inlägg:

  • Finns inga liknande inlägg.
Detta inlägg är publicerat i Allmänt. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.