Samtal om självhjälp

En dag i somras ringde en man från Tyskland till Solkatten och ville komma på studiebesök. Eva tog emot honom och de hade ett givande samtal. Han har studerat på Nordiska Hälsovårdshögskolan och arbetar med kvalitetsutvärdering av självhjälp och att utveckla metoder för det. Vanliga mätverktyg fungerar inte så bra.

I västra Tyskland är självhjälp vanligt förekommande och inarbetat i systemet. Socialdemokraterna och De Gröna har stiftat en lag där det är fastslaget att försäkringskassan i Tyskland ska främja självhjälpsarbete genom att avsätta 5 kr per försäkrad för självhjälpsarbete. Fantastiskt tycker vi här på Solkatten! Varje självhjälpshus eller grupp kan söka pengar ur den här fonden för att stärka sitt arbete eller t ex göra reklam för självhjälpsgrupper. I östra Tyskland finns en annan tradition och ett annat sätt att tänka kring självhjälp, både hur det ordnas och hur man deltar. Här finns en helt annan grund och tänkesätt, efter alla år i ett striktare system och just nu fokuseras mycket av arbetet på att skapa ett självhjälpsarbete som står på samma grund i både öst och väst.

Han arbetar just med olika självhjälpshus runt Berlin och framförallt öster om Berlin. Arbetet är mycket inriktade på att arbeta mer professionellt, i betydelsen att göra det tydligt och enkelt för deltagarna. Man ser också till vikten av att alla som arbetar med självhjälp har samma förhållningssätt till självhjälp och här kommer också frågan om utvärdering in.

I Tyskland handlar många självhjälpsgrupper om diagnoser och sjuk/frisktänkande, vilket inte är så vanligt i Sverige. Han tilltalades av det upplägg vi har på Solkatten, bl a just av att vi har ett hälsoperspektiv. En annan stor grupp inom självhjälp är de grupper där deltagarna har en ”social” diagnos. I Sverige har vi ett mer ”existentiellt persektiv” och det var mycket tilltalande. Vi ser på självhjälpsgruppen som en pågående läkeprocess, inte som ett medel ”att bli frisk”.

Han frågade också om vi gjorde något urval till de olika grupperna? Eva berättade om vårt sätt att arbeta, att hon har ett slags viktigt medmänskligt samtal med var och en som vill delta i självhjälpsgrupp för att sortera sina tankar och hitta en startpunkt. Det är alltså ingen intervju för att klassificera någon, utan enbart ett samtal för att individen ska hitta sin angelägenhet och även veta hur en självhjälpsgrupp går till. Vår utgångspunkt är att den som väljer självhjälp är kvalificerade att delta!

I Tyskland är det så att i och med att staten satsar pengar så är det också de som ger grundförutsättningar och ramar för verksamheten, t ex de ekonomiska ramarna. Han gav ett exempel: Om en grupp söker pengar för en utflykt, kanske en grupp med en kroppslig sjukdom så anses det ofta att en utflykt inte skulle få något positivt utfall för sjukdomen och det blir avslag. Om däremot en grupp med ”social diagnos” söker pengarna får de med stor sannolikhet bidraget för att det kan påverka deras psykiska välmående att åka på en utflykt tillsammans.

Självhjälpsgrupperna i Tyskland har utvecklat ett niosidigt dokument som alla som deltar i en grupp ska läsa. Det kan man då jämföra med våra enkla manualer, som gås igenom och presenteras som verktyg för gruppen. Eva berättade också om vårt pedagogiska verktyg Rundan, men det verkade de inte alls ha som metod. Istället pratade man mer om respekt och ansvar och ofta var det några i gruppen som tog på sig ansvaret för att gruppen ska fungera. Hos oss går det ut på att alla tar ansvar, en tanke som var tilltalande.

Eva uppfattade det också som att grupperna fungerade nästan som en förening. Hon upplevde också att det gav grupperna en mer statisk struktur. Hos oss handlar det mer om att det finns upptäckter att göra i allt som uppstår i gruppen; hur är mina reaktioner och vad kan de handla om? Allt går att använda för utveckling och förändring. T ex om någon i gruppen slutar, så händer det alltid något med dem som blir kvar och de reaktionerna och känslorna går att göra något med. Att det här är ett medvetet sätt att arbeta hos oss, appellerade verkligen.

Försäkringskassan i Tyskland ska främja självhjälpsgrupper vid kronisk sjukdom. Det leder till att man måste ha en diagnos för att få vara med i en grupp som gäller just kronisk sjukdom. Det leder till samma problem som vi har i våra skolor idag, de barn som har något problem men inte har någon diagnos, har svårare att få de resurser som de behöver. Vi hamnar i den gamla vanliga diagnosfällan, där vi kategoriserar, värderar och utifrånbedömer, något som vi vill undvika på Solkatten.

Några dagar efter studiebesöket kom det ett inspirerande mail från Tyskland, där det bla stod ”Jag tyckte det var väldigt intressant att ni fokuserar mer på existentiella, mänskliga problem samt personlig utveckling och inte bara till vård och diagnoser. Även metoden Rundan verkar både välutvecklad och enkel och Igångsättarutbildningen imponerade på mig.” I Tyskland pågår ett projekt med igångsättare, där de ska finnas med i inledningsfasen precis som i Sverige. Den första utvärderingen visar att grupperna blir mer stabila och håller ihop längre, när en igångsättare är med från början. Projektet arbetar också med att hitta sätt så att inte igångsättaren blir alltför engagerad i gruppen. Igångsättaren får inte heller ha samma problematik som gruppen diskuterar, de anser att man alltför lätt blir en del av gruppen då.

Vår kontakt i Tyskland vill gärna hålla kontakten med Solkatten och utbyta idéer. Det ser vi verkligen fram mot här på Solkatten!

Liknande inlägg:

  • Finns inga liknande inlägg.
Detta inlägg är publicerat i Allmänt. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.