Min dåliga självkänsla isolerade mig

Röster från deltagare:

På Solkatten behöver jag inte dölja eller skönmåla något i mitt liv. Jag får vara precis som jag är. Här blir jag förstådd utan att ha delgett hela bilden, utan att förklara mig. För vi är lika, olika men ändå lika. Det gör att i gemenskapen här behöver jag inte känna mig annorlunda – jag får känna mig normal. Catharina

Att träffa ”min” grupp en gång i veckan är högt prioriterat för mig och nästan ”heligt”. Det innebär en plats i mitt liv där jag får vara helt mig själv, i kontakt med mina och andras känslor och stanna upp i några timmars vila i en helt vänlig och tillåtande miljö. Viktoria

För mig är självhjälpsgruppen en ovärderlig kontakt. Att få träffa människor i en liknande situation och få prata fritt från hjärtat utan krav,  att mötas av förståelse och respekt. Detta skapar en läkande kraft som jag inte trodde var möjlig, det har gjort att jag inte känner mig så ensam. Som ett hopp i hopplösheten eller som ett  ljus i mörkret. Anna

Jag hade inte klarat mig utan gruppen. Jag har gråtit, jag har öppnat mig som jag aldrig gjort tidigare, släppt alla mina spärrar och har nu gått så mycket starkare ur den här krisen än jag någonsin hade kunnat ana.  Priset var högt men jag känner mig som en ny människa. Tommy

Att få tala till punkt i en grupp får mig att känna mig värd att lyssna till. Att känna sig hemma i gruppen får min börda att bli lättare att bära. Genom att lyssna på de andra ser jag nya vägar att förändra för mig själv. På Solkatten känner jag mig alltid trygg, välkommen och behövd. Jag känner också att jag har en tillhörighet. Dessa möten utvecklar mitt eget JAG. Kim

En upplevelse från en deltagare. Ur D-uppsats av Veronica Liljeqvist

PROLOG
Jag mådde så fruktansvärt dåligt ända in i själen. Psykologen satte mig på att gå i samtalsterapi. Den fick mig bara att må ännu sämre. En väninna frågade om självhjälpsgrupp kunde vara något för mig. Jag slog bort det, självhjälpsgrupp, självhjälp. Hur skulle jag kunna hjälpa mig själv när ingen annan kunde det? Min dåliga självkänsla gjorde att jag isolerade mig, gick upp massor eftersom jag tröståt. Hemma var jag rena katastrofen för mig själv, mina barn och min man. Satt och glodde ut genom fönstret, tvättade mig inte ens, det var ett helvete för alla. När min man sa att han tänkte lämna mig om jag inte gjorde något åt mig själv… Det kan låta hårt men jag förstår honom, han var helt slut, barnen med. Jag hade stängt inne så mycket som gjorde för ont så jag blev känslolös mot dem som älskade mig och behövde bli älskade tillbaka… När jag tänker på hans röst då den gången som att han gett upp, barnen som stod där… Min äldsta pojke han stod där på golvet och vred sina händer runt, runt, lillebror med mörka ringar under ögonen… Det gör ont att tänka på det där vet du… Hur som helst så var det som att få en pistol i ryggen. Utan familjen kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö. Något måste hända, det jag prövat funkade inte, jag måste testa något annat! Jag ringde upp min väninna och nästan skrek att hon skulle ge mig det där satans telefonnumret till det där stället där jag kunde gå i självhjälpsgrupp. Jag var helt desperat alltså, det gällde livet fattar du! Efter ett par gånger med självhjälpsgruppen mådde jag bättre än vad jag gjort på väldigt länge. Det fanns medmänniskor som orkade lyssna på allt ruttet som behövde komma ut. Det var inte bara att andra lyssnade. Det var också att jag fick höra andra prata om ensamhet, otillräcklighet, skyddslöshet, känslan av att vara utsatt, rädslan, skräcken, värdelösheten, skammen! Det var läkande för allt det där fanns inuti mig, men det lyftes fram med hjälp av de andra. Att få ord på den här typen av känslor genom andra ja, det är läkande… Att jag gick med i självhjälpsgruppen den där gången är det viktigaste jag har gjort i mitt liv. Om du inte tror mig så kan du ju alltid fråga familjen (Samtal med gruppmedlem 090926).

Jag grep efter ett halmstrå och fann en guldgruva. Deltagare i ”Mobbad på arbetsplatsen”

I gruppen har jag kunnat berätta om sidor av mig själv som jag har haft svårt  att acceptera och sedan fått förståelse och respekt från andra. Jag kan komma och visa upp mig som jag är – vi sitter ju alla i samma båt. Deltagare i grupp för ”förälder till tonåring”

Det är som att komma till en oas. Deltagare i utbrändgrupp

Jag känner att jag utvecklats snabbare  än jag någonsin har gjort tack vare mina gruppkamrater. Förut tänkte jag på samma sätt hela tiden men nu har jag lärt mig att tänka annorlunda och min situation har förändrats till det bättre. Deltagare i ”Att ha vuxit upp i dysfunktionell familj”

Jag har lärt mig att jag har svaren inombords, vilket jag tidigare visste med huvudet men nu vet jag av erfarenhet. Deltagare i ”Att bryta mönster och finna ny väg”




Liknande inlägg:

  • Finns inga liknande inlägg.
Detta inlägg är publicerat i Tankar från deltagare och taggat , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.