Månadens Solkatter

En morgon när jag kom till Solkatten stod det i en liten ruta på vår anslagstavla ”4-lingarna tackar för 7 år här. Nu går vi vidare och träffas på annat sätt.” Vad var nu detta? Agneta och Ewa visste förstås besked. Det var en grupp med temat utbrändhet, som pågått så länge! Oj, dem hade jag gärna träffat och intervjuat för Solkattens Nyhetsbrev! Efter lite detektivarbete så hittar vi dem och avtalar tid att träffas. En av de sista vackra dagarna i maj, möts vi här på Solkatten för en intervju, tre av de fyra hade möjlighet att komma, vilket jag är mycket tacksam för.

Gruppen startade april 2002 och under de första 3-4 åren träffades de 1 gång per vecka! Sedan förlängdes tiden mellan träffarna successivt. Från början bestod gruppen av 7-8 personer, men några droppade av efterhand under hösten. Från våren 2003 var det fyra kvinnorna kvar; Anette, Carola, Pia och Rose-Marie.

Alla fyra var allvarligt sjuka i utbrändhet, så första året användes tiden till att prata om hur de upplevde sin sjukdom. De höll stenhårt på Rundan (den pedagogiska samtalsform som vi lär ut till alla grupper på Solkatten) under den här första tiden. Så småningom växte det fram en varm vänskap mellan de fyra kvinnorna och de gjorde olika aktiviteter tillsammans. Allt hade med deras utbrändhet att göra; de gick t ex i sömnskola och depressionsskola, deltog i föreningen FUSIGs (Föreningen för Utbrända och Stressutsatta i Göteborg) möten, gick på föreläsningar och på teater. Så småningom trappades aktiviteterna ner, de började arbetsträna, arbeta eller studera och nu träffas de någon gång per termin.

Hur kommer det sig att just de fyra har hållit ihop så länge? Det viktigaste svaret på den frågan verkar vara att de hade samma vilja att förstå hur det kunde bli så här. Varför blev just de utbrända? Vilka mekanismer låg bakom? Pia säger att de alla fyra varit duktiga, supereffektiva kvinnor med tusen järn i elden och kunde känna igen sig i det hos varandra. De har stöttat varandra, men också varit väldigt ärliga och raka mot varandra. ”Fördelen med självhjälpsgruppen”, säger Anette, ”är att det var helt OK att komma till gruppen och må dåligt”. Carola tillägger ”det är som att vi har en speciell varsamhet gentemot varandra”.

Hur var det att börja i självhjälpsgruppen? Pia tyckte det var positivt, hon hade gått hos en psykolog och det fungerade inte. Dock upplevde hon det här med att hålla i en sten när man pratar, som lite konstlat och att det var lite obekvämt i början att lämna ut sig inför så många som de var från början.
Carola tyckte inte att det var speciellt roligt i början, rentav obehagligt! Den enda gemensamma nämnaren var att alla var utbrända och dessutom den här konstiga metodiken med att enbart lyssna, inte kommentera eller bemöta. För att inte tala om den här stenen!
De höll ut och det blev bättre och bättre att gå till Solkatten. Förhoppningarna när de började i gruppen var väldigt olika. Anette hade målsättningen att bli frisk och helst så fort som möjligt! Carola hade inga förväntningar alls, hon gick till gruppen med en blandning av skepticism och nyfikenhet. Pia, slutligen, hade inga direkta mål, men kände att hon måste göra något för att bli frisk, och det fick bli en självhjälpsgrupp.
För alla tre blev gruppen så småningom långt över förväntan. ”Jag gick ju inte hit för att skaffa nya vänner, men det var faktiskt så det blev” säger Anette. Pia menar att ska man välja något att göra när man är utbränd, så är självhjälpsgrupp det bästa! Carola nickar och håller med, ”gruppen blev någonting mycket mer än vad vi alla räknat med”.

Vad har ni fått ut av gruppen? Pia börjar med att säga ”Påminnelsen om att vi har en sjukdom som kallas utbrändhet, tror jag är det viktigaste”. Anette skrattar ”Ja, det kanske låter helt tossigt att man behöver bli påmind om att man är sjuk, men så är det faktiskt!” ”Ja i gruppen fanns acceptansen för att jag faktiskt var sjuk, där fick jag den påminnelse jag behövde och även tid att stanna upp och reflektera” säger Carola. ”Viktigt var också att i gruppen kunde jag känna mig normal fastän jag råkade vara sjuk”, påpekar Anette.

De säger samstämmigt att de är och har varit otroligt tacksamma för att Solkatten funnits för dem. Gruppen har varit väldigt viktig för deras tillfrisknande av den mycket enkla anledningen att gruppen består av människor som upplevt samma sak. De behövde inte förklara för varandra hur det kändes, alla visste! Anette: ”Jag hade aldrig varit sjuk tidigare i mitt liv! Det var en total kris att bli så här sjuk. I gruppen förstod jag att det inte var jag som var knäpp, utan så här var det att ha den här sjukdomen!”

Hur använder ni gruppen nu för tiden?, frågar jag. Anette börjar: ”När det blir för mycket vardag så får jag hjälp av gruppen att minnas att jag faktiskt har en sjukdom. Samhället rullar på där utanför och det är alltför lätt att komma in i ekorrhjulet igen.” Pia säger samma sak, ”det är påminnelsen som är det viktigaste och jag saknar gruppen ibland, nu när vi träffas mer sällan. Jag behöver hjälp med att dra åt bromsen!” Carola tycker att ”gruppen står för igenkännande, ärlighet och öppenhet. Vi kan skratta åt skiten tillsammans och vi har haft många goda skratt ihop”.

När jag ber dem avsluta med att sammanfatta lärdomarna under de här sju åren säger Carola att det har fått henne att fundera på vad är normalt, vad är friskt? Vi har ganska enkla definitioner av det i vårt samhälle. Pia säger att de ibland kan skratta åt hur de levde sina liv före sjukdomen, deras värderingar om vad som är viktigt i livet har förändrats en hel del! Anette avslutar med att säga ”Jag vill inte vara utan erfarenheten, men hade gärna varit utan sjukdomen. Livet efter utbrändheten har blivit mycket enklare tack vare den här gruppen. Den har varit en otrolig hjälp på resan.”

Tack till er alla tre som ställde upp för intervju!