Om stöd till barn …

Solkatten har varit på en viktig konferens. 2 okt 2008 samlades medarbetare från olika föreningar m fl som arbetar med någon form av stöd och hjälp i samhället. Temat var ”Om stöd till barn och familjer som drabbats av sorg ….. en dag om att orka leva vidare när det värsta har hänt.”
Arrangörer var Röda Korset och deltagande organisationer var de som ingick i den samordningsgrupp som bildades på initiativ av Göteborgs kommun efter Tsunamikatastrofen 26 december 2004.
I samordningsgruppen ingick förutom Göteborgs kommun, även BRIS, Röda Korset, Rädda Barnen, Självhjälpshuset Solkatten, Svenska Kyrkan samt samarbetsorganisationen SAMS – SamArbete för Människor i Sorg (däri ingår VIMIL, SPES, VSFB samt Spädbarnsfonden).

Charlotta Carlsdotter från Röda Korset var samtalsledare under dagen och först ut var Michael Ivarsson, verksamhetschef vid Sociala Resursförvaltningen, Göteborgs stad, som talade utifrån temat Efter katastrofen – om samordning av stödinsatser efter tsunamin. Michael fick i mars 2005 uppdraget att samordna stödinsatserna för de göteborgare som på något sätt berördes av tsunamikatastrofen. Från Göteborg var det 32 människor som omkom och de hade ett 100-tal anhöriga. Dessutom var det ett stort antal göteborgare som vistades i området där tsunamin drog fram.

Michael menade att det finns mycket resurser i Göteborg, men att det inte alltid är så lätt att hitta dem. Därför bildades samverkansgruppen, ingen skulle behöva leta efter hjälp.
Det första som gjordes var att försöka skapa en dialog. Det gjordes med olika former av uppsökande verksamhet som personliga brev, annonsering, kontakter i stadsdelarna samt de olika organisationernas kontakter. Totalt så hade samverkansgruppen kontakt med 80 drabbade i Göteborg.
Det var inga färdiga lösningar som presenterades vid mötena med de drabbade. Utan man hade ”örat mot marken” och lyssnade in vilken hjälp som behövdes. Ledorden för mötena var respektfullt bemötande och lyhördhet. Röda Korset, Självhjälpshuset Solkatten, Svenska Kyrkan och Göteborgs stad var med på mötena och kom således med ett erbjudande om stöd, inte flera. 70 av de 80 drabbade gick i någon form av gruppverksamhet.

Syftet med samverkansgruppens arbete var att stödja bearbetningen, att hjälpa till att lägga pusslet hur detta kunde hända samt att kunna uttrycka åsikter om hur de blivit hjälpta sedan katastrofen hände.

Samverkansgruppen fortsätter även sedan Michael avslutat sitt ordförandeskap. Det kommer att fortsätta hända katastrofer och samverkansgruppens arbete är viktigt inför framtiden, menade Michael. Dessutom händer ”de vardagliga katastroferna” hela tiden, alltså de katastroferna där någon förlorar en anhörig utan att det händer i samband med en större katastrof. Den sorgen är precis lika stor, lika djup och lika viktig. Därför är det av så stor betydelse att vi samarbetar med fokus just på de drabbade och inte på våra organisationer och att vi lyssnar till de drabbades behov och agerar utifrån det.

Nästa talare var Christina Berg från Rädda Barnen. Rubriken på hennes föredrag var Barn i sorg, men egentligen en familj i sorg. Christina som i grunden är sjuksköterska, arbetar på hospice, Helhetsvården Bräcke. Hon och hennes kollegor har under årens lopp sett många barn och ungdomar med en mamma eller pappa som ligger svårt sjuk och ska dö. Hon har sett dem tillsammans med den förälder som blir lämnad kvar, när de går ut från Bräcke med böjd rygg och en stor sorg runt dem. De började tillsammans fundera på om man skulle kunna göra något för hela den familj som blir lämnad kvar, inte bara för barnen och/eller ungdomarna.

Efter mycket funderingar kom man fram till en form som grundade sig på en metod från Rädda Barnen som heter Barn i sorg. Det konceptet utvecklades till Familj i sorg.
Upplägget för den här gruppen, Familj i sorg, var att man träffades totalt 7 ggr, varannan vecka. Rädda Barnen intervjuar familjen innan gruppen startar och delger familjen syftet med arbetet i gruppen. Syftet är att bearbeta sin saknad och sorg efter en nära familjemedlems död tillsammans med andra som har liknande upplevelser.
Man delade in familjerna i grupper: föräldrar eller annan vårdnadshavare i en grupp, tonåringar respektive barn i varsina grupper, totalt alltså tre grupper med 2-3 samtalsledare i varje grupp.
Varje tillfälle hade ett specifikt tema och gruppmedlemmarna fick veta i förväg vad de skulle arbeta med. Samtliga tre grupper arbetade samtidigt med samma tema. Allt delande av erfarenheter skedde på deltagarnas villkor, det fanns inget tvång att dela med sig.
Struktur var otroligt viktigt för deltagarna. Man träffades två timmar varannan vecka, samma lokal, samma ledare, alla fikade tillsammans. Gruppledarna var också måna om att skapa ett öppet och tryggt klimat.
I början gjordes inga utvärderingar men sedan två år tillbaka görs det med föräldra- och tonårsgrupperna. På frågan ”Vad har deltagandet i gruppen gett dig?” är det samstämmiga svaret från samtliga deltagare just detta att få dela med andra som har liknande erfarenhet, igenkännandet i andras berättelser samt bekräftelsen från de övriga i gruppen att de faktiskt förstår hur jag har det. Man uppskattade också den tillåtande atmosfären, ”att man fick va som man va”. Dessutom var det många som uttryckte att det blev en öppnare atmosfär hemma, att man pratade mer med varandra.
Det enda problem som gruppledarna egentligen upplevde var att många hade velat fortsätta med gruppen. De som behövde ytterligare hjälp försökte man lotsa vidare till lämplig fortsättning. Här hade kanske en självhjälpsgrupp på Solkatten passat perfekt?!

Efter fruktpaus och mingel kring de bokbord som föreningarna hade arrangerat i foajen, så var det dags för Sara Hedrenius från Röda Korset att tala på temat Måste man vara psykolog för att möta någon i kris? Sara inledde med personliga erfarenheter genom att berätta att hon var en av överlevarna från Estonia. Erfarenheterna från Estonia gav upphov till många frågor och funderingar efteråt; hur mådde jag egentligen, hur mycket hjälp och vilken slags hjälp fick jag och hur hanterade samhället katastrofen? Hennes upplevelser vid den katastrofen har format mycket av det hon gör idag.
I Stockholm var Sara med och arbetade i ett projekt med ”Stödhelger” för tsunamins offer. Det var Rädda Barnen, Röda Korset och BRIS, som tillsammans arrangerade de här helgerna. Att det blev just helger berodde på att målgruppen var dels familjer utanför storstadsregionerna som förlorat ett barn/ett syskon, dels barn och unga som förlorat båda föräldrarna. Avsikten med helgen var att få möta människor i samma situation som de själva och syftet var att målgruppen skulle uppleva ökad trygghet, säkerhet och acceptans inför sina känslor och reaktioner och känna en tillförsikt inför framtiden. Man var tydlig med att avgränsa sig att det här handlade om stöd på ett organiserat sätt, inte om behandling. Helt enkelt ett medmänskligt stöd, där man blir sedd, lyssnad på och bekräftad samt vågar vara nära den man möter. Att ge och få stöd som jämlikar, det skapar hopp!
De samtalsämnen som togs upp var bl a själva händelsen samt reaktioner och känslor kring denna. Man pratade också om att stå ut med sorg och smärta och här gav deltagarna varandra förslag på hur de själva gjorde. De pratade också om omgivningens bemötande t ex när man kom tillbaka till jobbet hur gjorde de då? Slutligen pratade man också om det nya livet, de hjälpte varandra att leta efter goda exempel hur man kan komma vidare. Även här gav utvärderingen vid handen att det bl a var upplevelsen av att inte vara ensam och att få uppleva de andras reaktioner som var oerhört värdefullt. I samtliga grupper ingick samtalsledare och deras sammanfattning och lärdom av stödhelgerna innefattade att när man ger stöd så är det viktigt att låta det svarta vara så svart som det är, att orka dela vanmakten och att aldrig göra metod av tröst. Det går inte, helt enkelt därför att varje människa är unik. Viktigt var också att verkligen på djupet inse att det som har hänt går inte att göra bra igen. Däremot kan man lära sig att leva med det och ett sätt att komma vidare kan vara just en sådana här stödhelg. Under helgerna hade man också lagt in avkoppling och äventyr, det var ett luftigt program med möjlighet till bl a massage och med olika arrangemang t ex så var clownen Manne och Ola Lindholm från Wild Kids där. Det var viktigt att ha roligt mitt i sorgen också.

Efter Saras föredrag så var det lunch och vi deltagare spred ut oss över Göteborgs innerstad för att fylla på energin.

Eftermiddagens program inleddes med att Kjell Westerlund ordförande i både VSFB (Vi Som Förlorat Barn) och SAMS (SamArbete för Människor i Sorg) pratade om sin upplevelse av att ha förlorat ett barn: Min stora katastrof. Kjell berättade att han förlorat sin 20-årige son i mars 2001, i en drunkningsolycka. Det blev ”bara” en notis i tidningen och ingen stor massmedial uppmärksamhet. Sorgen är naturligtvis lika tung och stor att bära för det, för den enskilt drabbade är katastrofen alltid lika stor. Kjell berättade om sin egen och sin frus fullständigt olika reaktioner när polisen kom hem till dem med det tunga beskedet. Han berättade också när han kom till VSFB:s pappagrupp första gången, tre månader efter olyckan, och vågade ställa frågan till en annan pappa om hur lång tid det tar innan det känns lite bättre. Den här pappan svarade ”efter tre år kändes det lite bättre”. Att få träffa andra pappor som faktiskt hade överlevt ett barns död, blev något som gav lite hopp. Detta att möta andra i samma situation som kunde bekräfta Kjells upplevelse och samtidigt ge lite framtidshopp, det var otroligt viktigt. De fick honom att förstå att den här sorgbearbetningen får lov att ta tid, det måste inte kännas bättre med en gång. Där fick Kjell hjälp att bearbeta och att se helheten och även att sätta ord på sina känslor, allt detta var en ovärderlig hjälp. Där fick han också lära sig att man kan fortsätta att vara sårbar under en lång tid. Det var många värdefulla insikter som Kjell delgav oss i publiken, t ex att han har fått ny insikt vad gäller till exempel vad gäller sitt arbete: ”arbete är inte hela livet, som jag tyckte tidigare”. Det som hänt honom har gett någon sorts mognad. Han sa också att det inte går att förställa sig hur det är att förlora ett barn innan man är där. Det är inte möjligt att förbereda sig för en sådan katastrof.
Kjell avslutade med att ge oss VSFB:s 4H-regler för människor i kris:
Håll om    Häll i    Håll tyst    Håll ut
Med de här fyra hållpunkterna vill VSFB poängtera hur viktigt det är att bara finnas där, nära, utan ord, utan krav. Lika viktigt är också att se till att den som drabbas får i sig mat och dryck. Och att som medmänniska orka hålla ut, var och en sörjer i sin egen takt. Det finns inga regler omkring sörjande och tid, så det gäller att orka stanna kvar.

Kjell lämnade över ordet till Annika Larsson, präst, samt Eva Lycke, diakon, från Älvsborgs församling.
Annika började med att berätta att det dör ca 5 000 personer varje år i Göteborg. Hon pratade sedan om hur olika det kan vara på begravningar och om hur det är att sitta med vid någons dödsbädd. Eva Lycke fortsatte med att prata om sorgen och hur den kan rymma så många olika känslor som saknad, ilska, skuld, underlåtenhet. Varför skulle detta hända? Det är som att hela meningen med livet går förlorad, ingenting är som det var tidigare.
Vad har vi för ord för att möta och trösta? Ja, att trösta är omöjligt, inget kan mildra sorgen. Men vi kan finnas där med vår närvaro, hålla om, lyssna, lyssna igen. Vi behöver finnas kvar vid den sörjande under en lång tid, därför att sorg och saknad finns där under en lång, lång tid. Ibland kanske vi kan fungera som ”ställföreträdande hopp”, någon som kan se och peka på ljuset i tunneln och kunna tala om att det är möjligt, jag har själv varit där eller jag har sett andra klara det.
Eva talade också om hur viktigt det är att tillåta sig att känna alla känslor och att få samtala om sin sorg. Man kan inte lämna sin sorg ifrån sig, men att få berätta och att sätta ord på den, det är till stor hjälp och bidrar till läkning. Eva sa vidare ”jag är mer och mer övertygad om att i berättandet och lyssnandet ligger läkningen. När man får ge ord åt det man varit med om. En sörjande människa behöver en plats och ett utrymme där hennes berättelse får formas och där hennes tårar får finnas.” Eva tyckte också att ibland har vi för bråttom med sorgen och omgivningen vill att allt ska bli som vanligt igen. Det finns inget ”som vanligt” utan det finns något nytt, något annat, en nyorientering. Samtal, lyssnande och tid är det viktigaste på vägen mot ”det nya som vanligt”, enligt Eva.

Efter Annika och Eva kom Anna Holm från Röda Korset. Hon har varit frivillig samtalsledare under två års tid tillsammans med människor som drabbats av tsunamin. Hon bekräftade det som flera andra deltagare sagt under dagen nämligen vikten av att ha samma rutiner vid varje träff och att hålla samma tider. Likaså är det viktigt med en inbjudande lokal som skapar lugn och harmoni och att det finns något att äta och dricka. Dessutom påpekade hon vikten av att vara i god tid som samtalsledare.
Gruppen delade sina erfarenheter av katastrofen. I början handlade det mer eller mindre om att delge sina upplevelser minut för minut. Detta fick ta den tid som behövdes, det var oerhört viktigt för deltagarna att få berätta alla detaljer.
Speglingen i gruppen var så tydlig och så oerhört viktig, då kom deras egna behov fram. Anna uttryckte det så här ”Metoden i sig är helande”. Alltså samtalet mellan människor som upplevt samma sak är djupt läkande.
Som samtalsledare så var det jobbigt att gå in i ett så starkt, känslomässigt fält, så det behövdes verkligen handledning. De tog också hjälp av en sjukgymnast, som berättade om hur sorg kan sätta sig i kroppen. Likaså hade de besök av en mindfulnessinstruktör. Oerhört viktigt att få kunskap om att sorg kan ge symptom som liknar utbrändhet, man är ytterst skör både fysiskt och psykiskt.
Den grupp som Anna deltagit i träffas fortfarande!

Slutligen var det dags för Kerstin Sjöbratt från BRIS Göteborg Väst. Kerstin tog upp några viktiga punkter kring barns sorg och det var att barn tar mycket ansvar för situationen och att det är otroligt viktigt att de inte får gå in och ta ett vuxenansvar. Om vi ger barn tillåtelse så är de oftast väldigt duktiga på att beskriva sin sorg och vi kan hjälpa dem genom att lyssna ordentligt på vad de har att säga. Hos barn sätter sig sorgen ofta i kroppen och dessutom menade Kerstin att sorgen kan finns kvar lika stark efter många, många år, t ex om man har mist sin mamma tidigt i livet.
BRIS har flera olika kanaler för att barn och ungdomar ska komma i kontakt med dem. Barnens Hjälptelefon, BRIS-mejlen, BRIS-chatten (där en vuxen alltid är med) och BRIS-forum på hemsidan. Dessutom har BRIS en vuxentelefon där man som förälder eller annan vuxen kan ringa in och ställa frågor.
BRIS Väst har haft 2 samtalsgrupper efter tsunamin och gett ut en bok ”Barn och unga i sorg och trauma”.
Enligt Kerstin så kan barn reagera olika när en nära anhörig dör, följande är några tankar kring hur det kan vara:
•    Barn behöver få veta varför en nära anhörig dör.
•    Lek kan vara förlösande för barns sorg. Det är viktigt att få veta att det är OK att leka och att skratta.
•    Barn lever i nuet, barns förmåga att göra det är mycket större än hos oss vuxna.
•    Ett barn som är ledset kan tappa koncentrationsförmågan, bli disträ, dra sig undan eller bli plötsligt och oväntat arg.

Det är viktigt att skilja på olika åldrar. Det är svårt att vara tonåring idag och speciellt att vara tonåring med ett trauma. Tonåringar behöver extra mycket stöd, de har en tendens att dra sig undan och vill gärna stänga in sig. Låt dem inte göra det, i varje fall inte hela tiden!

Sedan kanske vi vuxna ska vara väldigt försiktiga med att tala om för barn vad som är rätt och fel när det gäller att sörja! Om barnen gråter mycket då blir vi oroliga, om de spelar bandy och verkar ha kul, ja, då blir vi också oroliga! Låt barn sörja som de vill, utan kommentarer. Det vi kan göra som vuxna är att lyssna – barn brukar välja den som orkar och kan lyssna – genom att vi visar intresse och är närvarande så får barnet en möjlighet att berätta om vad det upplever!

Dagen avslutades, i alla fall nästan, med sång och musik av Johanna och Christine Hellqvist. De sjöng och spelade två otroligt finstämda och vackra sånger, Den här längtan samt Det vackraste växer ur det svarta. Det var sånger som gick rakt in i hjärtat, de både bekräftade den sorg som kommer ur att en anhörig dör, samtidigt gav sångerna också hopp om att det finns ett bra liv på andra sidan sorgen.

Efter det var det paneldebatt och frågestund. Den blev lite avslagen, det kändes som att sångerna var ett naturligt avslut och att publiken inte riktigt orkade ladda om för frågestund!

En givande och lärorik dag var slut!