REHAB-veckan

Två medarbetare på Solkatten har varit och lyssnat på två intressanta föreläsningar under REHAB-veckan Det finns alltid en väg tillbaka 3-6 november.
Båda föreläsningarna hade samma tema: Hur skapar man förtroende? Ett ämne som verkligen gäller oss som arbetar med något så viktigt som självhjälpsgrupper. Det var med laddade sinnen som vi gick dit för att lyssna!
Den första vi möter är skådespelaren och ståupp-komikern Claes Malmberg, en av mina absoluta favoriter. Han inledde sitt föredrag på klassiskt ståupp-manér genom att få hela publiken att resa sig upp och ropa ”We love you Claes”! Sedan blev det allvarligare tongångar där Claes framhöll, och det följde genom hela hans föreläsning, att vi människor är ganska så lika. Han berättade från skådespelarvärlden att just att repetera är verkligen att skapa förtroende. Hur ska man annars kunna kyssa en annan människa man inte känner i en intim scen, om det inte finns något slags förtroende för varandra?

Han menade också att för en lyckad skådespelare kan egot bli väl stort, som vi många gånger sett exempel på. ”Vi har monterat ner nästan all form av tro, egot har istället tagit över”, enligt Claes Malmberg. Det finns en illusion om att vi klarar oss själva och det kanske vi gör så länge allt går bra, men sen? Människan verkar värja sig för att misslyckas och att vara olycklig, vi försöker desperat alltid få till det motsatta. Men i motgångar finns också lärdomar, det kan ge perspektiv på mig själv.
Claes menar också att det är bevisat att vi alla föds med medkänsla och att vi behöver vara lyhörda för och hålla kontakten med vår medkänsla. Den behöver ständigt utvecklas!

Han blev buddist för några år sedan, så nu är han både buddist och GAIS:are, och han tycker att det stämmer väl ihop, båda bygger på lidande! ”Det är lite jobbigt nu när det går så bra för GAIS, det är lättare med medkänslan när det har gått dåligt!” Självklart rev Claes ner en rejäl skrattsalva med den kommentaren!

Claes berättade också att han är ett skilsmässobarn och att pappan som var operasångare också var alkoholist. Fadern dog när Claes var elva år och i släkten pratade man aldrig med honom om faderns död. Det här förde med sig att han trodde att det var hans fel att fadern dog, något som skadat honom mycket. Den här tystnaden byggde på en slags missriktad medkänsla, om vi inte pratar om det så gör det nog inte ont! Så när han skulle ut i livet i sena tonåren, efter 9:an med 1,9 i betyg, så var inte självkänslan i topp precis. Det var som en nedåtgående spiral, där han straffade sig själv på olika sätt, bl a med att använda narkotika. Claes tror att just behovet av att missbruka bland annat kan handla om att straffa sig själv. ”Först är det ju en befrielse, man blir som en annan människa, slipper alla problem, men sedan blir det raka motsatsen!”

Det var en otroligt ödmjuk ton i Claes föreläsning, bl a sade han: ”Det är inget unikt med mig. Var och en av er skulle kunna ställa er här och berätta om sorg, utanförskap, att ha blivit kränkt osv. Alla vi tillsammans delar detta, alla har upplevt smärtsamma tillfällen i livet.”
Han sade också att för att känna medkänsla med andra så måste man känna medkänsla med sig själv! Genom att ”ställa oss vid sidan av oss själva och lyssna på vår inre röst” så kan vi kanske släppa vår upptagenhet med utsidan och lyssna mer inåt.

”Det sitter ett gäng mirakler härinne!” Claes drog hela tiden fram vars och ens unikhet och samtidigt hur lika vi är! Dessutom säger han att vi har alla åldrar inom oss och att vi själva är ett vandrande universum! Om vi kan se andra människors lilla femåring därinne, så vill vi inte göra den människan illa eller ge den på käften, på det viset blir det mycket större medkänsla.

Att reflektera över sig själv genom att göra en resa inåt, kan vara viktigt. Men man behöver inte göra det så märkvärdigt! Han beskriver hur han själv gjorde sin första meditation otroligt märkvärdig, men hur hans då treåriga dotter tog ner honom på jorden, bara genom att ställa sig och titta på honom!
Claes Malmberg uppmanade oss att börja meditera! Då kommer vi att upptäcka vilket fruktansvärt kaos som vi bär inom oss. Det pågår hela tiden resonemang och dialoger i hjärnan, oftast utan att vi har någon koll på det överhuvudtaget. Det här ger en oerhörd okoncentration i det vi företar oss utåt. Vi tror att vi är våra tankar och känslor, men det är vi absolut inte! Meditation betyder inte att sluta tänka, men med hjälp av meditation så kan vi få ett mellanrum mellan tankarna. Och det är där, där i mellanrummet som vi blir lugna och kan möta en annan dimension av oss själva. Vi är oändligt klokare och har mycket större förmågor än vi tror. Vi har allting inom oss och meditation är en av vägarna att upptäcka det, enligt Claes Malmberg. Han uppmanade oss att skapa större intresse för oss själva, att gå djupare in och se vad som finns där. Men ta det lugnt i början! En liten stunds meditation varje dag och sedan utöka tiden långsamt! ”Du springer inte fyra mil första gången du tränar. Precis likadant är det med meditation, öka i långsam takt!”

Claes Malmberg avslutade med att berätta historien om samurajen som kom till en munk med sin fråga ”När vet man om man är i helvetet och när vet man om man är i himmelriket?” Istället för att svara samurajen, så började munken förolämpa honom, riktigt, riktigt grovt! Det dröjde inte länge förrän samurajen höjde sitt svärd för att halshugga munken. Just som han höjer sitt svärd för att slå, tittar munken honom i ögonen och säger ”Nu är du i helvetet”. Samurajen hajar till, sänker svärdet och munken säger ”Nu är du i himmelriket”.

Och om det nu finns någon mening med livet, avslutar Claes, så kanske det är att ha ambitionen att låta himmelriket växa på jorden, för då får helvetet allt mindre plats!

Efter fikapaus var det så dags för kulturantropologen Gillis Herlitz från Uppsala. Han hade energi som ett ånglok! Han har arbetat över hela världen, för SIDA, FN och även arbetat en hel del i Afrika och Asien. Han har skrivit böcker, forskat, utbildat och handlett massor med människor. Överallt har han sett hur förtroende är det helt avgörande för att kunna bygga varaktiga relationer. Han har upptäckt en sak, nämligen att det pratas mycket om bemötande av anhöriga, klienter, patienter och chefer. Men det pratas väldigt lite om bemötande kollegor emellan. För att må bra på jobbet så är förtroende ett nyckelbegrepp! Om man saknar förtroende för någon så skapar det misstro, man misstror anledningarna till ett visst beslut eller ett visst bemötande. Och det slukar otroligt mycket energi, enligt Gillis!

När Gillis googlade på ordet ”förtroende” så såg han att det fanns massor med böcker i ämnet. Han frågar oss vilken yrkesgrupp vi tror har skrivit flest böcker i ämnet. Våra gissningar blir psykologer, präster och några till, men inget av det är rätt. Ekonomer skriver om förtroende! De vet hur viktigt det är att det skapas förtroende runt t ex ett varumärke, vi kunder köper inte om vi inte upplever någon form av förtroende för varumärket!

Gillis Herlitz upplever att det har blivit en ökning av misstroendet i samhället. Vi matas varje dag med våld och olyckor, jämfört med det underbara 50-talet när han växte upp, så möter vi mänsklig ondska varje dag, i varje fall via media. Vår rädsla och otrygghet underblåses hela tiden, se bara på den enorma ökningen av larm till privatpersoner!

Sedan ställde Gillis frågan som kom att dominera resten av eftermiddagen. Hur bygger man förtroende?
Först ut ur publiken kom det lyssnande och bekräftelse. Att lyssna är en dyrbar konst, som få av oss behärskar. Vi är dåliga på att lyssna, och dåliga på att komma ihåg vad någon har sagt, vi tänker mer på vad vi ska säga istället. Och vi informerar i stället för att prata, usch, känner vi inte alla igenom oss i det!!
Att bli lyssnade på gör att jag känner att jag är unik, att jag är sedd, att jag inte är en kugge i ett stort maskineri. Gillis Herlitz gick så långt som att säga att när man inte blir sedd, då blir man kränkt! Och det ligger på var och en att se varandra, alla har den uppgiften, vi behöver alla vara ”den gode medarbetaren” och tänka på att jag utgör en del av mina kollegors arbetsmiljö. Usch, vilka sanningar han levererade!
Och förmågan att kommunicera handlar inte om att lära sig en viss metod, utan det handlar om vilken människosyn jag har! Det gäller att se människan och genom att verkligen lyssna till någon så är det precis vad som händer. Vi är så snabba på att tänka i kategorier, ”det vet man väl hur pensionärer är, dom tränger sig alltid först”, ”ja se tonåringar, dom går det inte att prata med, dom är ju en egen ras” osv. Att tänka i kategorier ger oss ordning och reda, men vi tappar bort människan istället! Vi sätter en etikett i pannan på folk och då blir de snabbt en kategori ”Det har säkert något med kulturen att göra” är väl ett favorituttryck svensken har, speciellt när han pratar om invandrare. Och hos våra muslimer placerar vi allt som vi inte begriper! Dags att inta en mer ödmjuk attityd till det vi inte förstår oss på, kanske?
Men vi sätter gärna en etikett i pannan på oss själva också! Det är bekvämt att ha något att gömma sig bakom, t ex att plocka fram gamla ordspråk som ”det går inte att lära gamla hundar sitta” när man behöver lära sig något nytt, men absolut inte har någon lust med det!

Nästa ord för att skapa förtroende var Växelverkan – ömsesidighet. Återigen handlade det om kommunikation i stället för information. Erich Fromm har sagt att människans djupaste rädsla är att avskiljas från andra. Det kan skapa dödsångest. Mobbing är verkligen en allvarlig form av uteslutning från gemenskapen. Och det är ju ett problem med gemenskaper, de är både exkluderande och inkluderande.

Dags för respekt, ett ord som inbegriper både att ha respekt för sig själv och för någon annan. Här finns en grundläggande etisk förutsättning för att kunna skapa förtroende, utan respekt faller allt platt till marken.

Ödmjukhet, ja denna svåra konst, som man förhoppningsvis blir bättre på ju äldre man blir. Det är roligare att umgås med människor som ställer frågor av existentiell karaktär, än de som redan har svaren! Ja, det kan man ju bara hålla med om.

Nyfikenhet, att ständigt vara nyfiken för att man vill lära, skapar också ett bra klimat för förtroende. Förundras tillhör också samma kategori som nyfiken. Världen är större än vi tror!

Äkthet, ja inget som sägs är värt speciellt mycket om det inte är äkta, kommer från hjärtat, som man brukar säga.

Engagemang och humor kom sedan. Om någon engagerar sig och bryr sig om, så märks det direkt. Den varma humorn, den behövs, men inte den som ironiserar och raljerar, den kan vara oerhört destruktiv.

Fler ord som sammanfattar vad förtroende innebär var också förlåtelse, försoning och inlevelse. Alla dessa förhållningssätt hjälper till att göra klimatet på arbetsplatsen mjukare och mer förstående.

Sedan var det någon som sade ärlighet.  Och då blev det en riktigt tänkvärd stund kring hur ärliga vi egentligen är. När lilla barnet kommer hem med en teckning från dagis, ”det här är en prinsessa och hennes hund”. Vi svarar, förstås, ”oh vad fint” fast vi bara ser tre olikfärgade streck på pappret. Där kanske inte ”ärlighet” passar riktigt!
Gillis har mött många chefer genom åren och den typ han inte gillar är den som beskriver sig själv med orden ”Jag säger alltid sanningen, mej kan du lita på”. Absolut värsta typen, den här som säger sanningar med ett kallt hjärta. Det kalla hjärtat döljs under hjälteglorian ”jag kör med rak kommunikation”. Det var helt klart att Gillis sett lite för mycket av den sortens människor (jag höll på att skriva män) och upplevt att de alltid gör mer skada än nytta, oavsett sammanhang.
Att däremot mötas av ärlig omtanke och välvilja, det är en helt annan sak! I förlängningen av ärlighet finns också det här med att vara snäll. Snällhet har vulgariserats, menade Gillis. Men snäll lika med godhjärtad, är väl en fantastiskt fin egenskap, eller hur? Och det här med att vara rättvis: ”vi behandlar alla lika”. Enligt Gillis en omöjlighet, eftersom vi alla är olika. Att behandla alla på samma sätt blir per automatik orättvist, eftersom vi är olika och därmed reagerar olika.
Motsatsen till rättvisa är godtycke och det är riktigt farligt på en arbetsplats, för då finns det ingen förutsägbarhet överhuvudtaget.

Den sista egenskapen som diskuterades för att skapa förtroende var kompetens. Oerhört viktigt, enligt Gillis, att kunna sitt jobb och att kunna säga ifrån när det är något man inte kan. Men ibland är det också så att man har större kompetens än man tror. Något som dessutom är otroligt förtroendeskapande är att kunna säga NEJ! Att lova och sedan inte genomföra, det skapar otrygghet.

Gillis avslutade med att säga att genom att visa förtroende placerar jag mig i en riskzon. Förtroende är dyrbart och ska inte missbrukas. Han avslutade med ett citat ur Havamal: ”Människa är människas glädje”. Vi är skapade för att leva tillsammans och glädja varandra!