Grupperfarenheter
– Det finns inte en psykolog eller läkare i världen som skulle kunna ge det vi får i självhjälpsgruppen, säger Sara. Sedan i våras går hon i en grupp för utmattningssyndrom på Solkatten och har märkt att det som självhjälpsgruppen ger påskyndar hennes och de andra deltagarnas återkomst till arbetslivet. Dessutom har hon fortsatt att ha kontakt med gruppdeltagare i en annan grupp som avslutats. – Det blir en förtrolighet som håller i sig även efter att gruppen slutat att träffas, säger Sara. Någon som blir nyfiken på självhjälp?
Om självhjälp
De har olika bakgrund och ålder, arbetar med olika saker och bor på olika platser. Oddsen för att de skulle ha mött varandra utanför gruppen är inte stora. Men erfarenheten av utmattningssyndrom förenar. Sara, Ulrika och Linda är kärntruppen i en självhjälpsgrupp som träffas regelbundet på Solkatten.
– Det är som en sorts gruppterapi men utan psykolog. Det är en befriande känsla att få lätta sitt inre. Jag kan gå och mala tankar i huvudet och när jag sedan säger det i gruppen så studsar det tillbaka in i örat på ett nytt sätt, säger Sara.
– Här kan jag testa att säga saker som jag inte vågar i andra sammanhang. Det jag säger, säger jag för min egen skull. Men de andra är där och stöttar utan att lägga sig i, säger Ulrika.
– Jag tycker att det är en sorts terapi där jag själv är psykolog. Vi turas om att lyssna och prata samtidigt som vi själva kommer till insikt om vår egen process, säger Linda.
– Jag där slår du huvudet på spiken. I vanlig samtalsterapi så lägger du ju ditt liv i någon annans händer och väntar på att de ska göra något åt det. Här är det du själv som bestämmer, säger Sara
Om erfarenheten som förenar
Utmattningsdepression eller utbrändhet som det kallas i folkmun är en diagnos som allt fler svenskar får. Erfarenheten om hur det upplevs är det viktiga på Solkatten. Det krävs inte diagnos för att börja i grupp däremot krävs egen erfarenhet, för det är erfarenheten som lägger grunden till samtalet.
– Förutsättningen för våra möten är utmattningssyndromet. Alla har inte samma väg in dit eller ut därifrån. Men syndromet förenar oss, säger Ulrika.
– Alla har vi känt samma sak i grunden, klumpen i halsen, ångesten och depressionen. Grundklumpen har vi gemensamt. Den samhörigheten är ovärderlig för att samtalet ska komma igång. Det är svårt att berätta om sig själv. Men jag har märkt att när jag fortsätter att prata och komma hit till gruppen så blir det faktiskt bättre, säger Sara.
– Jag var också livrädd i början men fortsatt ändå att komma. För varje gång har jag kunnat slappna av lite mer och vågat erkänna lite mer, säger Ulrika.
– Ja, det är jättestarkt det som händer här, säger Linda
Om professionell hjälp och självhjälp
Kan självhjälpsgrupper kombineras med professionell terapi? Det bestämmer man själv.
– Jag har gått hos min psykolog i två år. Det gör att processen går snabbare framåt tror jag. Av min psykolog får jag specifika saker att jobba med som jag sen kan ta upp i gruppen om jag vill, säger Linda
– Det finns ingen läkare eller psykolog i världen som kan ge det vi får i självhjälpsgruppen. Här finns gemenskapen och känslan av att inte vara ensam, säger Sara
– En skillnad är att hit till Solkatten kommer alla för att de själva vill. Vi som är här är villiga att dela med oss av oss själva, säger Ulrika.
– Ibland när jag sitter ensam och väntar på min tur i läkarrummet kan jag känna mig så ensam att jag tror att jag håller på att bli tokig. Men så är det inte här på Solkatten. Här finns ingen känsla av vårdrum eller vårdcentral. Det mysigt och neutralt. Det gör det lättare att slappna av, säger Sara.
– Egentligen krävs det inte mycket för att skapa en självhjälpsgrupp. Bara en lokal, men det känns bra att det är så fina rum som det är här på Solkatten, säger Linda.
– Jo det krävs också personal. Här är alla som jobbar så otroligt gulliga, stöttande och hjälpsamma. Här får man vara som man är. Det behöver man när man kommer och är ny, att någon fångar upp en och visar vägen, säger Sara.
– De som arbetar här har greppet över verksamheten och det behövs, säger Ulrika.
Om att vara anonym och få plats att vara som man är
Är det bra med anonymiteten i en självhjälpsgrupp eller är det bättre att vara öppen med sitt behov att prata? Båda inställningarna får plats i självhjälpsgruppen.
– Jag kan tycka att det jag gör här är som en hobby. Jag pratar i grupp med andra människor som också är intresserade av att utvecklas. Hela processen med att vara utbränd gör att man känner sig ensam och utestängd från hela samhället, säger Linda.
– Ja det kan jag känna igen mig i. I det läget behövs varenda gnutta positiv energi. Här på Solkatten får man vara precis som man är och det gör att det blir ännu mer positivt att få komma hit, säger Sara.
– Då är det betydligt svårare att gå in på sin arbetsplats och må dåligt. Där tar det en sådan otroligt lång tid innan man vågar prata öppet, säger Ulrika.
– Jag skulle önska att Solkatten var ännu större. Att man bara kunde slinka in efter jobbet och ta en kopp kaffe och prata med någon annan som kom förbi. Jag önskar att man inte behövde skämmas över att man vill prata. När jag föreslagit för kompisar att de bara kan komma hit så svara de: Tänk om jag träffar någon jag känner? Säger Sara
– Den rädslan kan jag känna igen mig i. Jag tycker det är skönt att jag kan vara anonym här. Det hade jag kanske inte kunnat om Solkatten fanns närmare min bostad. Här kan jag vara helt ärlig och det är mycket svårare på andra ställen. Samhället är inte vant, men här kan jag öva och sen testar jag i andra sammanhang om det går, säger Ulrika.
Om att prata i jagform
Sara berättar att när de började i våras så var de många fler deltagare i gruppen.
– Det är helt klart att samtalsformen inte passar alla. När vi startade fanns det deltagare som inte klarade av att låta andra prata till punkt. De ville avbryta och hade problem att prata i jagform, säger Sara.
Linda och Ulrika instämmer i att inte alla klarar av att börja i en självhjälpsgrupp. Det krävs tillräckligt med mod för att våga börja prata om hur man har det tillsammans med okända.
– Jag visste ingenting om Solkatten när jag kom hit första gången. Det tog tid för mig att känna tillit och våga prata om min situation. Att ha problem med att tala i jagform tror jag handlar om försvar. Att prata om man i stället för jag gör att jag kan lägga mina problem utanför mig själv, som om det jag berättar handlar om någon annan, säger Ulrika.
– Det hänger mycket på språket. Vi lever i en kultur där de flesta pratar om man när de menar sig själva. Jag försöker rätta mig själv när jag gör det men det är inte alltid lätt, säger Linda och skrattar.
Om vad gruppen ger
Hur ska man definiera vad en självhjälpsgrupp kan ge? Självklart är det individuellt och kan upplevas olika i olika grupper men det finns gemensamma nämnare.
– Jag tycker att jag tar mer ansvar för det jag säger nuförtiden. Jag har slutat med att säga att jag mår bra om det inte är sant. Det gjorde jag inte förr. Att gå i en självhjälpsgrupp handlar inte bara om mig själv. Det är en process som innefattar alla i gruppen. Det är ett verkligt stöd att få se den förändringen. Tillsammans blir vi mer än som enskilda deltagare. Vi hjälps åt. Jag kan stötta andra när de känner sig svaga och de kan stötta mig, säger Linda
– När någon i gruppen börjar ta steg framåt så trampar de andra efter. Det vi gör i gruppen är inget ältande. Vissa saker kommer man tillbaka till men det behöver man inte vara rädd för. Man kan säga: Det gick verkligen åt helvete, men det spelar egentligen ingen roll. Här finns en verkligt tillåtande atmosfär, säger Sara.
– Det tycker jag också är ett av det viktigaste. På jobbet förväntas du ta sjumila kliv, men inte här. I gruppen får man vara med och dela, men man behöver inte ta ansvar för andra än sig själv. Efter två timmar känner jag mig garanterat lättare när jag går härifrån, säger Ulrika.
– Det är verkligen märkligt det som händer i en grupp. Egentligen känner ingen någon annan ändå kommer man så nära. I min förra grupp mötte jag en 70-årig man som jag fortfarande har kontakt med via Internet eftersom han flyttat till Peru för att arbeta. Jag känner att vi bryr oss om varandra och så är det med några andra i den gruppen. Det blir en förtrolighet som håller i sig även efter att gruppen slutat att träffas. Det är som att öppna upp en helt ny kanal, avslutar Sara.