INTERVJU

Hur Är Läget, egentligen?

Närvaro, Självmedvetenhet, Acceptans och Respekt

Till dem som är intresserade av Självhjälpsgruppen med temat ”Mer balans & välmående som student” säger Björn “Det är en modig grej att komma hit. Det är en utmaning, men väldigt givande på många sätt; att våga vara närvarande, att våga bemöta rädslor och våga vara sårbar. Det är svåra grejer. Man får en sån nära kontakt med andra människor så det sätter perspektiv på vad en relation med andra människor verkligen kan vara.” Liam instämmer och tillägger “Jag vill understryka att man inte behöver vara ett vrak eller ha hur många problem som helst för att gå i en Självhjälpsgrupp. Det är inte det som är det enda syftet med det. Man kan gå dit för att lära känna sig själv, prata och växa som person, mer än att behöva ha en massa problem för att komma hit.”

Click here to read in English

Vi träffar studenterna Liam & Björn som går i Självhjälpsgruppen med temat ”Mer balans & välmående som student”. De beskriver hur det var att dela med sig första gången och berättar att Självhjälpsgruppen har gett många insikter; ökad medvetenhet i vardagen, övning att vara nära sina känslor och sätta ord på dem.

Läs mer om deras upplevelser i vår djupintervju!

Vad var det som lockade dig till att gå med i Självhjälpsgruppen?

Björn: Jag började i en Mansgrupp här först och det som lockade mig dit var att kunna jobba på mig själv och vara bekväm i mig själv. Också att kunna acceptera alla mina känslor som dom är och som kommer upp. Och inte känna att jag behöver anpassa mig efter min föreställning om vad andra tycker om mig. Att få en möjlighet att öppna upp mig och visa mina sårbara sidor i en säker miljö. Jag kände att det gav mig mycket att vara med i Mansgruppen, så när jag såg om studentgruppen i Chalmers nyhetsbrev ville jag prova den gruppen med. Jag är fortfarande med i Mansgruppen och går i studentgruppen samtidigt.

Liam: Jag har hört mycket positivt om Självhjälpsgrupper och upplevt att det har varit väldigt givande för andra, så jag kände att det var någonting som jag ville testa på. Jag vill öva på att vara sårbar och uttrycka mig själv i ett tryggt sammanhang. Så jag tänkte att studentgruppen kan mycket väl vara någonting som är värt att testa.

Hur skulle du beskriva atmosfären och dynamiken i Självhjälpsgruppen?

Liam: Det första jag tänker på är avslappnad. Både för att rummet är så lugnt och stämningen gör det så avslappnat att prata. Det blir lite meditativt eftersom det inte finns några distraktioner. Och stämningen i gruppen är väldigt accepterande för att alla vill delta, kanske inte alltid av samma anledning, men ändå med samma förutsättningar. För mig så är det skönt att det är en designerad plats och tid, syftet är att vi ska prata. Alla kommer hit med den inställningen. Det gör att jag inte behöver fundera på om de andra vill lyssna eller om det jag säger är fel eller okej. Detta är verkligen ett space där vi ska prata om allt och att det är helt okej. Det är nog det som gör det så tryggt, att det jag säger inte kan vara fel. 

Även dom reglerna som finns i Rundan där vi skickar runt stenen och att en pratar åt gången gör att det känns tryggt. Att vi är överens om detta för att alla är här för att dom vill vara här. Då blir det en samanhållning där alla vill varandra väl.

Björn: Miljön känns trygg för att alla kommer hit för att utmana sig själv och för att allting är tillåtet mellan himmel och jord. Jag kan tycka att det är svårt att prata om hur jag verkligen känner mig i samhället. Jag gillar ju inte frågan ”Hur är läget” för man inte svarar ärligt på den, men här kan man verkligen svara ärligt på den frågan. Jag känner mig mindre dömd här för det som jag yttrar här än vad jag hade gjort utanför Solkatten. Alla har mindsettet att man är här för att utmana sig själv. Här kan jag finna uppskattning hos mig själv men även hos andra för att de vågar utmana sig själva. Det finns en omtänksamhet i gruppen, alla tar sig tid till att lyssna, det är viktigt.

Hur är din upplevelse av Rundan som samtalsverktyg?

Björn: Just konceptet med Rundan bidrar till trygghet för mig – när jag håller stenen så vet jag att ordet är mitt. Jag kan sitta och svamla och prata om vad jag vill utan att bli avbruten. Den möjligheten har jag inte ute i vanliga samhället. Jag har noterat det den senaste tiden – att det ligger potential i att just få den möjligheten. När jag har en konversation med någon annan, kanske jag förminskar mig själv och känner att jag inte har så mycket att komma med. Här behöver jag inte förminska mig själv utan jag kan ta utrymmet och jag vill ta utrymmet.

Liam: För mig har Rundan och vad den innebär varit ögonöppnande. Att vi lyssnar när andra pratar och respekterar varandra. Även om det klassas som självklart hela tiden i vanliga livet så är det ändå någonting som jag har upplevt att Rundan understryker vikten av och hur värdefullt det är. I det vanliga livet finns det konventioner om att vi lyssnar när andra pratar men det är inte en självklarhet – egentligen är det förvånansvärt få som faktiskt lyssnar när någon pratar och även drar sig för att göra värderingar, kommentarer eller liknande. Här är det en självklarhet. Att komma hit har gett mig perspektivet på vikten av att ha det utanför Självhjälpsgruppen och uppskattar när andra lyssnar på riktigt och är genuina och även att själv vara mer medveten och närvaranda i samtal.

Något som har varit viktigt är att det är okej att sitta tyst med stenen. Det tycker jag skickar ett väldigt tydligt budskap att man är värd någonting även om man inte ens har någonting att säga. Det är okej om man inte kommer på någonting, då är det fortfarande tillåtet vara tyst och vänta.

Hur skulle du beskriva din första upplevelse av gruppen? Var det som du förväntade dig, eller fanns det överraskningar?

Liam: För mig var det ganska mycket som jag förväntade mig och jag hade ganska positiva förväntningar från början, så jag blev inte överraskad när det var så bra som jag hade föreställt mig. Det jag blev mest förvånad över var att det inte var fler här just eftersom jag har hört om hur bra Självhjälpsgrupper är. Det fungerade ju jättebra ändå. Jag upplevde också att jag blev väldigt stressad av att hålla i stenen första gången. Första gången var det väldigt svårt, men andra Rundan blev det betydligt lättare. Så jag märkte skillnad väldigt tidigt av att bara delta i Rundan och det har definitivt påverkat mig utanför mötena redan efter andra tillfället. Det kändes lättare att komma hit andra gången för att jag hade en väldigt positiv upplevelse första gången och det var väldigt lugnande. Inför första gången så var jag mest orolig för om det var okej att jag kom hit fastän jag kanske inte har massa problem med stress eller en specifik anledning och det lugnade sig mycket efter första gången.

Björn: Jag blev också förvånad över att vi inte var fler. Jag kom hit med en rädsla att bli dömd eller uttittad och bara att ta plats var en utmaning och prestation. Prestationssten kallar ju jag stenen ibland. Den känslan hänger ju fortfarande kvar men den kanske inte är lika påtaglig som den var i början. Jag förväntade mig att ändra min reaktion, att få en annan typ av reaktion än rädsla och prestationsångest. Det var väl min förhoppning att dom känslorna skulle förändras när jag gör något som jag vill göra och som är bra för mig, även om det är jobbigt. Rädslan har minskat något men jag pushar mig själv att lyfta känsliga ämnen så det är jobbigt varje gång. Men det känns absolut som ett bra hjälpmedel.

Spontat var det så skönt när första gången var över, sen kom rädslorna tillbaka till nästa gång. Jag kan ju få lite ”wow-upplevelser” när jag har varit här och ibland kan det vara motsatsen också att jag kanske tänker efteråt ”O naj, varför sa jag det där”. Men då är det ju något gammalt som spökar inom mig och nu sitter jag ju här och säger det jag vill säga, så det är ju stort.

Hur har det varit att dela dina egna upplevelser och utmaningar med gruppen?

Björn: Det är givande, det är det jag vill ha när jag kommer hit. Just att bemöta rädsla och få erfarenheten av att jag dör inte av att känna lite rädsla och bemöta den rädslan. Det är en erfarenhet jag är tacksam för. Jag vill ju inte sitta tyst en hel runda – fast vem vet, det kanske också hade varit en bra utmaning.

Liam: Jag har också upplevt det väldigt givande att möta rädslorna och känslorna även om det är svårt att dela mina egna erfarenheter. Även när jag pratar utanför gruppen har jag märkt att jag kan ta det lugnare och jag blir mindre stressad av att just prata om mig själv och dela mina erfarenheter. Just att sätta ord på mina känslor har varit väldigt viktigt för mig. Det gör det lättare att verkligen känna känslan. De blir mer verkliga och de styr mig inte på samma sätt, utan jag kan känna dem bättre och tydligare.

Björn: Instämmer, jag försöker ta med mig det här ifrån att sätta ord på mina känslor även om jag inte känner att de är socialt acceptabla. Det har jag gjort i betydligt större utsträckning den senaste tiden, till exempel svarar jag ärligt på frågan ”hur mår du ” och det kan jag vara flera faktorer, men jag skulle säga att mycket kommer av att jag kommer hit till Självhjälpshuset. Det är en färdighet i sig att bara identifiera vad det är för känsla jag har och sen är det ännu svårare att sätta ord på den, så det är väldigt nyttigt för mig att kunna göra det. Jag menar, jag kan ju göra det i mitt huvud, men det blir en annan sak om jag säger det högt för jag tänker ju inte samma som jag pratar. Jag känner att det är viktigt för mig och kommer hjälpa mig mycket i livet att kunna ha den förmågan.

En annan grej som jag upptäckte häromdagen är att när jag fick sätta ord på en historia och berättat den så ändrades mitt perspektiv på historien. Det handlade om en person, hur jag betraktar hen. Jag gick från att ha ett väldigt förakt mot den här personen till att vara lite mer öppen och skulle kunna tänka mig att träffa den här personen igen. Bara genom att jag har satt ord på det och berättat historien fick jag ett annat perspektiv.

Har du märkt att dina perspektiv har förändrats eller breddats genom att lyssna på andras erfarenheter i gruppen?

Björn: Haha o ja, kan jag säga. Mycket igenkänning och nya perspektiv på saker. Det kan handla om ett problem som jag känner igen. Att bara höra någon annans perspektiv på det problemet kan få mig att se att jaha, jag kanske inte måste ha just det perspektivet jag har. Jag kanske kan testa att ha ett annat perspektiv. En annan grej jag har fått med mig mycket av är att vara medveten om kroppen i rummet och vad jag verkligen känner.

Liam: Jag har också upplevt nya perspektiv, kanske inte jättedrastiskt, men ändå ganska tydligt att de förändrats. Just att prata utifrån ett tema ger mycket. Vi har ju gjort så att vi tillsammans har ställt en fråga eller ett tema och så har vi diskuterat den. Att alla pratar om sitt perspektiv på frågan bara utifrån vad de vill besvara eller diskutera har gett mig flera perspektiv. Ibland kopplas det ihop till vad som är jag och vad jag själv har för perspektiv eller problem, men inte alltid. Även att bara höra andras historier kopplade till den frågan har också varit givande.

Har du märkt någon personlig förändring eller tillväxt hos dig själv sedan du började delta i gruppen? På vilket sätt?

Liam: Direkt kommer jag bara på att jag har blivit lite mer avslappnad när jag pratar om mig själv och mer bekväm i att prata om mina känslor. Att vi säger ”jag” istället för ”man” när vi pratar har gjort stor skillnad för mig för att jag har blivit mer bekväm med att vara nära känslorna på det sättet.

Björn: Ja, det är en viktig påminnelse det där, jag rättar mig själv varje gång jag hör mig själv säga ”man”, och försöker komma ihåg att säga ”jag” då fokus där är viktigt. Våga yttra hur jag verkligen känner om saker och ting, våga vara sann och autentisk och mer närvarande, inte så mycket uppe i tanken utan mer i min kropp. Det blir som en metod för mig att acceptera mig själv och det som kommer eller inte kommer och vara här och nu. Vad som kommer kommer och att det löser sig oavsett. Utan att jag behöver prestera och vara lustig eller smart eller vad det nu kan vara.


Blir du inspirerad och vill uppleva Självhjälpsgruppen du med?

Boka din plats för 2024 redan nu!

Boka din plats nuSe alla Gruppstarter
INTERVIEW

How’s It Going, Really?

Presence, Self-Awareness, Acceptance, and Respect

For those interested in More Balance & Well-being as a student, Björn says, ”It’s a courageous thing to come here, it’s a challenge, but it’s very rewarding in many aspects, to dare to be present, to dare to face fears, to dare to be vulnerable, those are difficult things. You get such a close contact with other people, so it puts things into perspective on what a relationship with other people can really be.’ Liam agrees and adds, ’I want to emphasize that you don’t need to be a wreck or have a ton of problems to join a Self-Help group. That’s not the only purpose of it. You can come here to get to know yourself, talk, and grow as a person more than needing to have a lot of problems to join.”


We meet the students Liam & Björn who are part of the Self-Help group More Balance & Well-being as Students. They describe what it was like to share for the first time and mention that the Self-Help group has provided many insights, increased awareness in everyday life, and practice in being close to emotions and putting them into words.


Read more about their experiences in our in-depth interview!

What attracted you to join the Self-Help group?

Björn: I started in a men’s group here first, and what attracted me there was being able to work on myself and be comfortable in my own skin. To be able to accept all my feelings as they are and as they come, and not feel the need to conform to my perception of what others think of me. To have an opportunity to open up and show my vulnerable sides in a safe environment. I felt that being in the men’s group gave me a lot, so when I saw the student group in Chalmers’ newsletter, I wanted to try the student group too. I’m still in the men’s group and attending the student group simultaneously.

Liam: I’ve heard a lot of positive things about Self-Help groups and experienced that it has been very rewarding for others, so I felt it was something I wanted to try. I want to practice being vulnerable and expressing myself in a safe space. So, I thought the student group might be something worth trying.

How would you describe the atmosphere and dynamics in the Self-Help group?

Liam: The first thing that comes to mind is relaxed. Both because the room is so calm, and the atmosphere makes it relaxed to talk. It becomes a bit meditative because there are no distractions. And the atmosphere in the group is very accepting because everyone wants to participate, perhaps not always for the same reasons but still with the same conditions. For me, it’s comforting that it’s a designated place and time, the purpose is for us to talk. That everyone comes here with that mindset. It means I don’t have to wonder if others want to listen or if what I say is wrong or okay. This is truly a space where we should talk about everything, and it’s completely fine. That’s probably what makes it so safe, that what I say cannot be wrong.

Even the rules in Rundan where we pass around the stone and one person speaks at a time make it feel safe. That we all agree on this because everyone is here because they want to be. That creates a bond where everyone wishes each other well.

Björn: The environment feels safe because everyone comes here to challenge themselves, and everything is allowed under the sun. I find it difficult to talk about how I really feel in society. I don’t like the question ’How’s it going?’ because people don’t honestly answer that, but here, you can really answer that question. I feel less judged here for what I express than I would outside. Everyone has the mindset that they are here to challenge themselves. Here, I can find appreciation within myself but also from others because they dare to challenge themselves. There’s thoughtfulness in the group; everyone takes the time to listen, which is important.

What’s your experience with Rundan as a conversation tool?

Björn: The concept of Rundan contributes to my sense of security – when I hold the stone, I know the floor is mine. I can ramble and talk about whatever I want without interruption. That opportunity isn’t available in society. I’ve noticed it recently – the potential in having that opportunity. When I have a conversation with someone else, I might downplay myself and feel like I don’t have much to contribute. Here, I don’t need to diminish myself; I can take the space, and I want to take the space.

Liam: For me, Rundan and what it entails have been eye-opening. That we listen when others speak and respect each other. Even though it’s considered obvious in everyday life, it’s something I’ve found Rundan emphasizes the importance of and how valuable it is. In regular life, there are conventions about listening when others speak, but it’s not a given – actually, surprisingly few genuinely listen when someone speaks and refrain from making judgments or comments. Here, it’s a given. Coming here has given me perspective on the importance of this outside the Self-Help group and appreciating when others genuinely listen and are authentic and being more aware myself in conversations.

Something important is that it’s okay to sit quietly with the stone. I think that sends a very clear message that you’re valued even if you don’t have anything to say. It’s okay not to come up with something; it’s still permitted to be silent and wait.

How would you describe your initial experience of the group? Was it as you expected, or were there surprises?

Liam: For me, it was quite close to what I expected, and I had quite positive expectations from the beginning, so I wasn’t surprised when it was as good as I had imagined. What surprised me the most was that there weren’t more people here, considering how good I’ve heard Self-Help groups are. However, it worked out great nonetheless. I also felt very stressed about holding the stone the first time. The first time was very difficult, but by the second Rundan, it became significantly easier. So, I noticed a difference very early on just by participating in Rundan; it definitely has affected me outside the meetings already after the second time. It felt easier to come here the second time because I had a very positive experience the first time, and it was very reassuring. Before the first time, I was mostly worried if it was okay for me to come here even though I might not have a lot of stress or a specific reason, and that concern lessened a lot after the first time.

Björn: I was also surprised that we weren’t more. I came here with a fear of being judged or scrutinized, and just taking up space was a challenge and a performance. I sometimes call it the ’performance stone.’ That feeling still lingers, but perhaps not as prominently as it was initially. I expected to change my reaction, to get a different kind of response than fear and performance anxiety. It was my hope that those feelings would change when I do something I want to do and that’s good for me, even if it’s tough. The fear has decreased somewhat, but I push myself to bring up sensitive subjects, so it’s tough every time. But it feels absolutely like a good tool.

It felt so relieving when the first time was over, but then the fears came back for the next time. I can have some ’wow experiences’ after being here, and sometimes it can be the opposite, where I might think afterward, ’Oh no, why did I say that?’ But then, it’s something old haunting me, and now I’m here saying what I want to say, so that’s significant.

How has it been to share your own experiences and challenges with the group?

Björn: It’s rewarding; that’s what I want when I come here. Specifically, facing fear and gaining the experience that I won’t die from feeling a bit scared and confronting that fear. That’s an experience I’m grateful for. I don’t want to sit silently throughout a whole round – though who knows, that might also have been a good challenge.

Liam: I’ve also found it very rewarding to confront the fears and emotions, even though sharing my own experiences is tough. Even when I talk outside the group, I’ve noticed that I can be more relaxed, and I get less stressed by talking about myself and sharing my experiences. Putting words to my feelings has been crucial for me. It makes it easier to really feel the emotion. They become more real, and they don’t control me in the same way; I can feel them better and clearer.

Björn: I agree, I try to take that from here, putting words to my feelings, even if I don’t feel they’re socially acceptable. I’ve been doing that to a significantly greater extent lately. For example, I answer honestly when asked, ’How are you?’ and it can be a mix of factors, but I would say that a lot of it comes from attending the Self-Help group. Just identifying what feeling I have is a skill in itself, and then it’s even harder to put it into words, so it’s very beneficial for me to be able to do that. I mean, I can do it in my head, but it’s different when I say it out loud because I don’t think the same way I talk. I feel it’s important for me and will help me a lot in life to have that ability.
Another thing I discovered the other day is that when I put words to a story and told it, my perspective on the story changed. It was about a person, how I perceived them. I went from having a lot of disdain for this person to being a bit more open and could consider meeting this person again. Just by putting words to it and telling the story, I got a different perspective.

Have you noticed that your perspectives have changed or broadened by listening to others’ experiences in the group?

Björn: Haha, oh yes, I can say that. A lot of recognition and new perspectives on things. It might be about a problem I recognize. Just hearing someone else’s perspective on that problem can make me see that maybe I don’t have to have the exact perspective I do. Maybe I can try having a different perspective. Another thing I’ve gained a lot from is being aware of my body in the room and what I truly feel.

Liam: I’ve also experienced new perspectives, maybe not dramatically, but still quite clearly that they’ve changed. Speaking from a theme has been very insightful. We’ve agreed to discuss a question or a theme together, and then we’ve talked about it. Everyone talks about their perspective on the question based on what they want to answer or discuss, and that’s given me several perspectives. Sometimes it connects to what is ’me’ and what perspectives or problems I have, but not always. Just hearing others’ stories related to that question has also been rewarding.

Have you noticed any personal change or growth in yourself since you started participating in the group? In what way?

Liam: Immediately, I can only think that I’ve become a bit more relaxed when talking about myself and more comfortable talking about my feelings. Saying ’I’ instead of ’one’ when we talk has made a big difference for me because I’ve become more comfortable being close to my emotions in that way.

Björn: Yes, that’s an important reminder. I correct myself every time I hear myself saying ’one’ and try to remember to say ’I’ because the focus there is crucial. Daring to express how I really feel about things, daring to be truthful and authentic, and more present, not so much in my thoughts but more in my body. It becomes a method for me to accept myself and what comes or doesn’t come and be here and now. Whatever comes, comes, and it will work out regardless. Without needing to perform or be funny or clever or whatever it may be.


Do you feel inspired and want to experience the Self-Help group yourself?
Reserve your spot for 2024 already now!

Reserve you spot nowSee all Grupp starts